23 oktober 2006

Några anteckningar om överideologier m.m.

Jag hörde från Robert Boström (sd) att konservatismen såväl som demokrati och nationalism är att betrakta som överideologier. Sedan fem år tillbaka brukar jag själv - något slarvigt - förespråka perspektivet av nationalismen som en överideologi, inte i den meningen att alla omfattar den, men att nationalismen i ideologisk mening kan indelas i flera egentliga ideologier, och att alla stora politiska ideologier kan indelas efter inställningen till nationalismen i trikotomin nationalism, internationalism och kosmopolitism.

Nationalismen ska i denna bemärkelse inte uppfattas som liktydig med 1800-talets borgerliga nationalism och dess idémässiga efterföljare, utan i sin inställning till nationalstaten som ett viktigt politiskt mål och en nödvändighet för fungerande demokrati.

Begreppet demokratin som överideologi är ju något som i Sverige förbinds med ett citat av Herbert Tingsten. Han ska 1945 i skrift ha uttalat
"Tron på demokratien är icke en politisk åskådning i samma mening som exempelvis konservatism, liberalism och socialism. Den innebär en uppfattning om statsstyrelsens form, om tekniken för politiska avgöranden, icke om de statliga beslutens innehåll och samhällets struktur. Den kan alltså betraktas som ett slags överideologi, i den meningen nämligen, att den är gemensam för skilda politiska åskådningar. Man är demokrat, men därjämte konservativ, liberal eller socialist."
Tingsten definierade alltså demokratin som en instrumentell överideologi, något som bestämmer "statsstyrelsens form" och "tekniken för politiska avgöranden". Detta liknar den uppfattning av vad en överideologi är som jag själv gör mig till talesman för, men definitionerna överenstämmer inte helt. Jag skulle tro att nationalismen för både mig själv och Robert Boström även innehåller intrinsikala värden.

Vad beträffar konservatismen så tror jag nog att även Boström inser, om han tänker efter, att konservatismen är ett alltför vagt och vitt begrepp för att kunna klassificeras som överideologi i någon rimlig mening. Vi har ju t.ex. värdekonservatism, men sedan också strukturkonservatism. Bland de som har en värdekonservativ världsåskådning finns sedan både ickekonservativa och konservativa politiska riktningar. Till den sistnämnda gruppen hör sådant som liberalkonservatism, socialkonservatism, radikalkonservatism och nykonservatism. I USA är dikotomin paleokonservatism-neokonservatism inte ovanlig i debatten.

Kanske söker Boström bortom de svar konservatismen kan ge? En ickekonservativ analysmetod jag brukar fundera över är de sociala motsättningarnas politiska dynamik. Den politiska partistrukturen i Sverige är idag ordnad efter klassmotsättningarna. Feministiskt initiativ gjorde ett försök att föra in en ny kategori motsättningar, nämligen genusmotsättningen, kampen mellan könen. Sverigedemokraterna m.fl. står i grunden för den etniska motsättningen, kampen mellan folken.

Könsmotsättningen uppfattar jag själv som en pseudomotsättning, inte mer än en produkt av de fjollor som svenska män blivit efter 200 år av internationell feghet. Den bör i en snar framtid dunsta bort. Kvar som huvudmotsättningar kommer vi att se dels den gamla klassmotsättningen, dels den nya etniska motsättningen. Tankegången är inte fullbordad i mitt huvud, men jag har kommit så långt att jag gjort en niofältare för att ge dimension åt det hela.
Vad sägs?