14 oktober 2006

SD:s grova ideologiska avvikelser

Inom sverigedemokraterna försiggår den viktigaste idédebatten mellan en grupp social- eller värdekonservativa å ena sidan, och en mera disparat grupp av (demokratiska) nationalister å den andra sidan. Detta motsvarar ungefärligen förhållandena som rått sedan Mikael Jansson nesligen avsattes som partiordförande vid RÅ 2005. Den öppna konservatismen i partiet emanerar i huvudsak från ett par av Sd:s styrkepunkter i Skåne.

Då och då sker mindre utrensningar genom att individuella ärenden väcks av någon ledamot i partistyrelsen. Handlar det om personer som anses som grovt ideologiskt avvikande, då är det fråga om avvikelser mot nationaldemokraterna eller nazismen till. Sådana uteslutningar sker i allmänhet ytterst diskret, men partistyrelsen inbillar sig ändå att de fattade besluten på något sätt ska bli kända i omvärlden och bidra till att förbättra partiets usla rykte.

Några uteslutningar på grund av grov ideologisk avvikelse åt det s.k. liberala hållet förekommer aldrig. Om någon sådan person åker ut beror det på partiskadlig verksamhet, som t.ex. allvarlig brottslighet, starkt avvikande beteenden och liknande. Orsaken till obalansen är nog att partiledningen, både nu och tidigare, känner att en grov ideologisk avvikelse åt höger även innebär en partiskadlighet. Avvikelser mot det s.k. liberala hållet kan däremot inte uppfattas som partiskadligt av omvärlden, utan snarast bli som ett politiskt alibi för det hunsade partiet.

Jag tror att partiledningen här gör ett logiskt felslut. Det är inte alldeles bra för ett parti på politikens ytterkant att uteslutningarna bara sker mot det håll som vetter mot avgrunden. Detta leder lätt till att partiet bara uppfattas städa sin fasad, och bakom fasaden upprätthåller en dubbel agenda. Hade man däremot rensat ut avvikare både till höger och vänster, och dessutom i väl avvägda ordalag gjort detta offentligt - åtminstone ibland - då tror jag att den allmänna uppfattningen om att Sd står för en allvarligt menad politisk linje hade stärkts.

En illustration av vad grova ideologiska avvikelser åt vänster i Sd innebär ges idag i Hallandsposten, där förre nydemokraten och nuvarande talesmannen för Sd i Halmstad, Gunnar Malmström, uttalar sig. Det ska på en gång nämnas att några dementier eller rättelser inte publicerats under dagen av vare sig SD Riks eller Sd i Halmstad.

I Hallandsposten får vi idag veta att sverigedemokraterna i Halmstad förkastar sitt partis principprogram. Man förkastar framförallt det politiska målet att assimilera invandrare, man tar även avstånd från kravet i Sd:s befolkningspolitiska handlingsprogram att den statliga integrationspolitiken ska läggas ner. Tvärtom vill SD i Halmstad enligt Malmströms utsaga just att invandrare bör integreras, enligt vad som nu är fallet i Sverige.

"Integration är det som gäller", påstår han och hänvisar till interna diskussioner i partiet med andemeningen att principprogrammet måste ändras för att ta avstånd från assimilationslinjen. Invandrare ska enligt Malmström inte ens behöva "ta till sig" den svenska kulturen, utan ograverat kunna fortsätta leva som de kanske hade gjort om de förblivit i hemlandet.

En nykter bedömning av vad denne Malmström uppenbarligen står för ger vid handen att han ligger långt till vänster om både Mauricio Rojas, Nyamko Sabuni och en del andra etablissemangspolitiker. Hur går detta ihop med uttalanden av andra sd:are, som hyser åsikter så långt till höger att blodet isar sig i ådrorna övergår mänskligt förstånd. Är det frågan om ren opportunism?

Så mycket borde i alla fall stå klart: Vill Sd förbättra sin trovärdighet, då bör man utesluta även politiker som ger uttryck för åsikter sådana som Malmström uttalat idag. Quid pro quo.